Sofie's perspektiv:

Deras händer pressades hårt mot varandra. De märkte inte när jag kom. Jag gick försiktigt fram och satte mig på knä framför dem. De tittade upp när jag satte mig. Jag tittade de i ögonen och sa:

"He'll be okay" Zayn brast ut i gråt. Jag la en hand på hans ben. "Have you called Danielle?"

"No" svarade Harry "Can you do it?"

"Of course" sa jag och och kysste Harry på pannan. Jag gick en bit bort från killarna för jag förstod att de bara behövde varandra. Jag gick runt ett hörn i den smala korridoren. På avstånd hördes pipande apparater. De vita väggarna och den sjukhusliga lukten gjorde den tomma korridoren till en ganska obehaglig. Jag luta mig mot den kalla väggen. Tog upp mobilen och slog in Danielles nummer. Det gick bara ut två signaler innan hon svarade.

"Hi, it's me Sofie" sa jag

"Hi" svarade Danielle med en uppspelt röst

"It's something I need to tell you"

"What is it?" Jag hörde oron i hennes röst.

"Liam is on the hospital"

"What? Is he okay?" Hon är alltid orolig för att det ska hända något med Liam när inte hon är närheten.

"We don't no" sa jag med n tyst röst som nästan inte hördes.

"I'm coming. I'll take a plane"

"Okay" sa jag och la på. Jag visste att det inte var någon idé att säga emot henne. Jag sjönk ner på golvet med ansiktet i händerna. Tårarna satt i ögonen och jag lät de komma. På avstånd hörde jag några tjejer komma springande. Fotstegen kom närmare och jag tittade upp. Där stod sju tjejer och titta på mig med stora ögon.

"Är han död?"

"Kan jag få din autograf?"

"Är de andra här"

"Jag älskar din kille så jävla mycket!" Tjejernas ord snurrade i mitt huvud. Helt plötsligt började omgivingen också snurra och det blev svart...

Jag vet att det är mycket från Sofie's perspektiv men nästa är Louis. Om jag ska erkänna så blev faktiskt detta en ganska kort del men det kommer en imorgon kl: 09:00!